Herregud vad tiden går fort. 2 cellgiftsbehandlingar och 9 strålningar kvar.
Det fungerar bättre nu men jag vill/vågar inte tänka på hemgång det går hela tiden upp och ner . Nu gäller det att bita ihop. Något som verkligen är bra är att jag från början ställt in mig på det värsta vad gäller biverkningar. Inget kommer som en överraskning även om det är jobbigt och tungt.
Här på avdelningen är det inte likadant mellan patienterna som när man väntar på sin strålning i väntrummen. Troligen beror det på att man här har tid att sjunka in i sej själv och söka lugnet där och hämta krafterna där.
Även efter mina behandlingar är över kommer biverkningarna att fortsätta. Vissa får mest biverkningar efter avslutad behandling. Vi får väl se. Eftersom mina problem började tidigt hoppas jag såklart att jag slipper den delen men om det händer är det inte mycket att göra åt.
En av oss 4 på min sal har åkt till Hospice. En annan skall till Brachy terapi samma som väntar på mej. Han är förresten ett bra exempel. Inget illamående nån gång och svårt att svälja samt ont i halsen bara efter att 30 strålbehandlingar genomförts. Märkligt! Fusk!?!
Av alla cancerfall här är det inte någon jag skulle vilja byta med. Den drabbar oss på samma sätt och lämnar oss med skräck oavsett var den sitter och hur behandlingarna går till,
Märklig klang ordet Cancer har förresten. Det vilar en dödskallemärkning över ordet. När folk frågade lite nonchalant hur e det? Svarar jag såklart det är väl ok fast jag har fått Cancer. Inget att hyckla med eller skämmas för men sedan säjer alla samma sak. "Du vet det kommer säkert att gå bra dom är så duktiga nu för tiden",
Och det är dom verkligen. När det gällar chansern a till överlevad ligger den på 8,5 till 9. Då är det ju ändå så att 1,5 personer dör. Nu gäller det att hålla sej i rätt klunga och kämpa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar