Rubriken sammanfattar väl bäst den här dagen. Fast å andra sidan har det hänt en hel del. Inför avslutandet av min behandling måste man ha kontroll på hur jag klarar mig i hem miljö och vilka resurser jag behöver för att klara mig till jag kan återgå till ett normalt liv igen. Jag blev därför kallad till Vårdplaneringsmöte. Namnet skakade ju om mej lite eftersom vi har haft sådana för åldriga svärföräldrar och nu senast en åldrig mor. Deras stora skräck var att bli överlämnad till långvården. Åja så farligt var det nu inte i mitt fall men lite underligt kändes des att i egen sak bli hjälpt av hemvård och andra.
Mötet var alla tiders och slutade med att jag åker härifrån den 1 sept. som planerat men att jag fortsätter att få näring genom cvk, alltså rätt ut i blodet. Det innebär att jag måste ha någon som kommer och kopplar in och ur cvk (alltså käket) morgon och kväll. Sedan fick jag finna mig tanken på en rullator (tänk jag som har en mor som snart är 93 och tycker hon är för ung för det), därtill en pall i duschen och trygghetslarm. Jag tänker på visan med hasseåtage; Blå stetson hatt osv. Kan ni inte den får ni faktiskt skylla er själva.
Hur var det nu med zzzzz? Jo jag tog min första timpermission och hälsade på min yngste son i hans hus och där fanns också min äldste. Kan ni tänka min fru har nu fått diskbråck! Ja menar en son, en fru med diskbråck, en annan son som är korsbandsopererad och en far med cancer. Vilket gäng. Tur att dottern i alla fall är skapligt frisk just nu, förutom en träningsskada.
Jag såg fram emot några timmar uti i friheten men orkade bara en knapp timma sen fick dom köra hem mej och sedan har jag sovit tills nu oavbrutet, alltså cirka 9 timmar och är fortfarande dödstrött. Alltså: tillbax i polyestern för natten. Tack för att ni tagit del av min dag. Godnatt.
