Svårt att äta och omöjligt att njuta eftersom jag inte känner varken lukt eller smak. känslan av att ha något man inte känner igen i munnen. jag har ändå lyckats äta små portioner, i skrivande stund, av det mesta fast mer med avsmak än njutning. Däremot får jag i mig både whisky, vin och nubbe fast lite utblandat.
Under hakan hänger nu en rejäl påse. Det är lymfvätskan som söker sig andra vägar och skapar vad dom kallar "pelikanhals".
Även om jag har fått klartecken efter magnetröntgen i december finns rädslan alltid sittande där på axeln. Man blir väldigt observant på allt som verkar annorlunda. Jag åkte iväg till vårdcentralens akut häromdagen efter att ha haft några febertoppar på måttliga 38.4 men som sagt man är livrädd för alla tecken som skulle kunna innebära att cancern har tagit nya tag och spridit sig.
Men detta är ju något man får bära med sig resten av livet. Man får glädjas åt att detta inte hände för 10 år sedan då hade chanserna att överleva varit betydligt mindre.
Man talar om att bekämpa sjukdomar och kämpa för sin överlevnad. Jag har inte upplevt den här tiden som en kamp. Bara att sätta en fot framför en annan och härda ut. Jag vet inte vad folk menar när dom säger att dom kämpar mot sjukdomen. Ignorerar dom den? Åker dom Vasaloppet trots svår sjukdom? Jag vet inte men för mig har det varit mer att härda ut och att överlåta till läkarna att göra sitt jobb.
FINNS DET LIV FINNS DET HOPP.
