Hej igen E.L
Jag har ju valt att blogga runt min sjukdom. Skälen är ju personliga och i viss mån "filantropiska". Hela tiden under min sjukdom har jag mått bra av att "tömma mig" samtidigt vet jag att det har hjälpt några i samma situation som jag befinner mig i. Frågan är nu vad skriver man när allt är oförändrat? Själv läsar jag inte andras bloggar och har ingen aning om vad andra skriver om annat än det jag läser om på löpsedlar. Dock finns det ju alltid något att skriva om men jag har tröttat ut er E:L. med eländes elände och gnäll under mer än ett och etthalvt år nu.
Ofta får man nu kommentaren: Det är ju skönt att du är frisk nu. Du ser verkligen pigg ut. Allt det är ju naturligtvis positivt men själv känner jag ju fortfarande av att jag bär på en potentiellt dödlig sjukdom och att jag kan bli friskförklarad (i bästa fall) om 5 år. Sedan har väl ni E:L. precis som jag hört om personer som har blivit friskförklarade av en massa olika sjukdomar och sedan dagen efter dör knall och fall.
Cancer är en sådan sjukdom som man nog bär med sig livet ut, friskförklarad eller ej.
Jag nu fick jag slaska iväg och förbruka några meningar i alla fall. Hur mår jag då? Faktiskt oförskämt bra emellanåt. På natten har jag mina äventyr som tenderar att bli moment 22. Mitt i natten ibland varje eller varannan timme vaknar jag av att jag är torr som fnöske i munnen. Dricker lite vatten och sedan naturligtvis vaknar jag och är kissenödig. Konstigt va?? Sedan vaknar jag igen av att jag är torr i munnen och dricker vatten och sedan....ja vi förstår själva. Det finns ju spray som jag använder men det hjälper inte fullt ut. Dom här nattliga prövningarna stör mig inte nämnvärt ändå. Ibland somnar jag om direkt, ibland kollar jag på någon intressant dokumentär och ibland läser jag lite (på toa för att inte störa lilla gumman).
Alltså muntorrhet. Dock inte på dagen. I övrigt har jag fortfarande inte något luktsinne och mitt smaksinne är miserabelt. Häromdagen kunde jag t.o.m. nedlåta mig till att använda vitlök i maten. Alltså jag kryddade själv med vitlök. Vitlök är normalt som ett rött skynke för mig. Jag och vampyrer avskyr den. Emellertid känner jag inte direkt någon smak så "whatever" frugan gillar och jag känner ju ändå inte smaken eller lukten (tvi annars).
Det största orosmomentet är väl fortfarande nerverna. För första gången på länge vaknade jag med kraftig dödsångest. Till och med större än när jag var som sjukast. Troligen är väl det så att nu faller saker på plats. Symptomen har lugnat sig eller helt försvunnit och vi skall ju börja ett nytt liv genom försäljningen av sommarstugan (har jag nämnt att den är såld nu?) och i mars åker vi till Spanien för att försöka hitta ett litet hus att köpa för att tillbringa ett halvår om året där.
Apropå dödsångest! Jag vet inte om jag har skrivit om det förut men jag skriver det igen i alla fall. Man säjer att i dödsögonblicket passerar livet revy. Det är väl inte så konstigt då att om man känner dödsångest eller har en svår sjukdom sker samma sak. Med ett undantag: "Revyn" tar inte några minuter eller sekunder utan dagar och nätter.
Många nätter har jag legat och försökt att sova och ältat för mig själv mitt liv så här långt. Men bara dom tråkiga sakerna. Jag minns alla förflugna ord, alla misstag, alla människor man har sårat utan att vilja det och alla dumheter man har sagt och gjort. Med tiden ser man på sig själv i backspegeln med en viss avsky. Allt man förut var stolt över känner man snarare skam över att inte ha gjort bättre.
Man kunde varit en bättre make. Man kunde ha varit en bättre föräldre och man kunde har gjort mycket bättre ifrån sig på jobbet. Kort sagt en misslyckat figur. Nätter igenom dissikerar man och funderar över sitt liv såhär långt.
Om du E.L. som läser min blogg och känner samma vet du att du inte är ensam. Detta skriver jag inte för att beklaga mig eller "gå med håven" det är nog resultatet av att vara svårt sjuk.
Svårt sjuk ja. Av omgivningen betraktas man ofta som helt frisk bara för att man har fått positiva besked efter några 3 månadersundersökningar. Det är live svårare än så. Därmed inte sagt att man inte är lättad och glad för varje gång man har fått reda på att cancern än så länge inte har spridit sig eller är aktiv. Det är bara det att man känner liksom bilan hänga över huvudet.
Nog med gnäll!! Just nu mår jag trots allt jättebra och livet går in i en ny spännande fas. Och som jag har skrivit förut:
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!
Tecknar er
Leif
