Sommaren är i antågande ljuvligt väder!! Jag försöker tänka positivt så ofta jag kan. Jag äter nu med god aptit och har fått nästan alla mina smaklökar tillbaka. Fortfarande problem med stark, salt eller sur smak men i övrigt är allt som normalt. Trodde aldrig att det skulle inträffa. Kan tom njuta av en whisky.
Vad som är svårigheten är denna förbannade trötthet. Hela dagar domineras ibland av trötthet. Ibland kan man ha dagar som är något bättre men då brukar dagen efter bli sämre. Ni hör hur positiv jag är va?
Var hos reumatologen igår. Kortisonsprutor i höfterna men man ville inte starta ny bromsmedicinering. Det var något med röda och vita blodkroppar som inte har hämtat sig efter strålningen och cellgifterna. Min läkare förklareade även att jag har dubbel trötthet eftersom min reumatism är aktiv just nu och det påverkar även trötthet samt att jag tar starka värktabletter.
Å andra sidan är det mycket bättre med värken nu och jag kan nu nöja mej med tramadol och panodil till natten.
Tröttheten tar även på rent psykiskt. Äter nu 1 sertranil på morgonen och 2 valdoxan på kvällen. Dessutom kommer jag inte ifrån att ta några oxascand (sobril) under dagen.
Enligt läkarna är det ju biverkningar av strålningen. Det känns ofattbart med tanke på att jag slutade behandlingen i september förra året. Men.. man får väl tro dom efter alla provtagningar ser jag ut som en knarkare i armvecken.
Lite tankar runt hur omvärlden tar beskedet. Hur många har väl inte hört:
-Det fixar du lätt
-Dom e så duktiga nu för tiden
-Idag är det ingenting att få cancer
-Jag vet en som kurerade sej genom att äta:Vitlök, ginseng, curry, kinesiska örter, ackupunktur, bara rött kött, aldrig rött kött, avkok på diverse örter etc..etc..
-Du ser ju jättefrisk ut (när man känner sej som ett utskitet äpple)
-Nu har du ju fått din första friskförklaring då kan du ju slappna av (det är vara 3 år kvar av regelbundna kontroller och återfall kan komma när som helst)
-Det är inte konstigt att du är trött det blir bättre imorgon.
-etc, etc
Jag vet hur jag känner mej inför alla dessa råd som alla är givna i all välmening och för att muntra upp. Det känns som om jag har råkat ut för en liten skitsak som fixar sej lätt. Alla försöker hjälpa men det är mycket bättre att inte säja något och istället lyssna. Det kan kännas förnedrande att få höra kommentarer som gör att du känner dej gnällig och att ingen har förståelse för hur det verkligen känns. Cancer är ingen skitsak oavsett hur och var du har den.
Alla hanterar vi vår sjukdom på olika sätt men genemsamt för oss alla är att vi är medvetna om att vi har en potentiellt dödlig sjukdom som kommer att påverka oss resten av liten även om vi blir friskförklarade.
Och fråga inte hur jag mår om du bara vill höra: jag mår bra, (för det gör jag förfan inte). Fråga inte om du inte vill ha ett ärligt svar: Jag mår skit, jag sover inte på nätterna, magen, krånglar, jag är ångestfylld, jag har ingen ork, kan inte äta och har ständig värk.
Behandla mej som vanligt ömka mej inte men tala heller inte om för mej att jag ska va stark och kämpa. Tala till mej som vanligt och lyssna när jag vill gnälla lite.
Tänk jag mår redan lite bättre efter att ha hävt ur mej litegrand!!
Jag tänker ofta på när jag började min strålning. Alla patienter som satt och berättade om sin sjukdom och glatt och otvunget samtalade med främmande människor om sina innersta känslor. Troligen saker dom inte ens talat så mycket med sina anhöriga om. Det fanns någon slags samhörighet i allt elände. Ingen gnällde ingen grät. Om man vill höra gnäll, gråt och stora känslor skall man gå in i ett väntrum på vårdcentralen under en vinterkräksjuke- eller influensaperiod. Själva känslan att man inte är ensam är befriande och att man kan tom skoja om hur man mår och om sin sjukdom. Och vilken personal!! Underbar personal på såväl strålningsavdelningarna som vårdavdelningarna och onkologmottagningarna.
Du som eventuellt läser min blogg tänk på att jag skriver den inte för att skönmåla eller svartmåla hur det är att leva med min speciella cancer. Själv vill jag gärna veta vad som eventuellt väntar och denna blogg är skriven i den andan. Många kan ha det mycket värre. Jag har hört talas om personer som fortfarande sondmatas efter nästan ett år, men också om sådana som med min diagnos åt friskt efter bara någon månad på egen maskin.
Så här är mitt liv idag, ditt kanske är bättre eller kanske sämre. Jag har iiallafall inte träffat på någon cancerpatient som jag skulle vilja byta med. Alla har sitt privata helvete. Jag är bara tacksam om jag hamnar i gruppen som överlever tillslut.
Så du som vill höra idel positiva saker om vad cancern har lärt mej och hur man botar sej med positivt tänkande, örter eller annat och som tar livet med en klackspart. Byt till en annan blogg. Med detta önskar jag er (återigen en glad påsk.
Leif
