Ett litet bakslag igen!

Det här här ju faktiskt en gnällblogg och det är själva syftet; att beskriva tillfrisknandet (eventuellt) efter behandlingar. Men innan jag gnäller måste jag göra reklam.

I Daisys Gårds & Inredningsbutik fick jag en fantastisk hjälp att lösa mitt morsdagsproblem. I pyjamas öppnade hon glatt sin underbara butik och lät mig handla trots att det egentligen var stängt. Om ni eventuella läsare inte har varit där så gå åtminstone till deras hemsida och kolla,http://daisyinredning.blogspot.com/, hoppas dom inte har något emot att jag länkar dig. Underbara människor och fantastiska prylar.

Tillbaks till min kära cancer. Vaknade härom natten och mådde illa. Sedan ägnade jag en timma till att kasta upp. Dagen efter var jag helt utslagen med lätt feber. Troligen hade jag tagit ut mig dagen innan med lite snickerier på tomten. Jag roade mig kungligt och tycker själv att resultatet blev bra men mådde som sagt dagen efter inget vidare. Som ett bättre bakrus. Skakade i hela kroppen och låg sedan hela dagen utmattad. Men det var det värt.

Har också besökt min psykiatriker för uppföljningsbesök. Jag mår faktiskt psykiskt mycket bättre även om dödsångesten ibland kommer krypande och nätterna ibland är långe. Man tänker tillbaka på livet och ältar allt dåligt man gjort och allt man inte skulle ha gjort. Det finns tillräckligt för att vara sömnlös många nätter. Allt det där skall väl ordna sig när man väl blir helt frisk.

Helt rfisk ja. Nu har jag fått klarsignal i 6 månader genom 2 återbesök. Uppföljning skall ske var 3e månad och sedan med större mellanrum men ända upp till 5 år innan man förhoppningsvis är friskförklarad. Jag tror nog tyvärr att det krävs mer för att oron för återfall försvinner. Under tiden jag låg på sjukhus låg jag i samma sal som en man som hade haft amma cancertyp som  jag och på sanna ställe; i tonsillen. Han fick ett återfall efter exakt ett år och då i strupen så han hade kanyl i hansen som man tvingades rensa från slem varannan timme och hans talförmåga var borta. Såna tankar har man på natten och det är svårt att se det som alla säger att man skall vara positiv. Det kommer krypande antingen man vill eller ej.

Nu har jag fått ett litet bakslag. Saliven hade börjat komma tillbaka och jag behövde inte vakna så ofta av att jag var torr i munnen. Men! I förra väckan minskade saliven dramatiskt igen vilket fick till resultat att jag går upp 5-8 gånger per natt och dricker vatten (och tappar ur såklart). Har även börjat igen med den förskräckliga solrosolja som man sprutar in i munnen. URRK! Nästan omedelbart kom såren inne i munne tillbaka och jag har fått recept på xylocain i geleform som jag skulle gurgla mig i. Bad Idea! Det är som att få tandläkarbedövning i alla tänder tunga och hals. Jag löste det bättre med att ta gelen på fingret och försöka smörja där det är som värst..

I lördags var vi på en fantastiskt trevlig fest med Rose-Maries boule vänner i Skatås Boule klubb. Vi spelade i ösregn i flera timmar. Jag har tidigare sysslat med något som man med lite god vilja kan kalla golf och konstaterar att golfare och boulare är samma skrot och korn. Inget väder är för dåligt!!

Efter spelet (som förresten förvånande nog) gick bra för mig åt vi och drack. Vår fantastiska värd har en stort tysklandsintresse, speciellt Puttgarden, och han hade vänligen heten att bjuda på den ena läckerheten efter den andra. Men munnen full av sår är det ingen höjdare. Jag fick hålla mej till vatten och öl vilket inte spelade någon roll. Vi hade vansinnigt roligt och åtehämtningen dan efter gick rätt skapligt ändå. '

På morsdag låg jag och skakade fram till klockan 2. OBS inte av sprit utan av trötthet efter dageninnan. Men som jag skrev tidigare var jag fit for fight på eftermiddagen det är verkligen härligt. Om ni bläddrar tillbaka i min blogg ser ni hur det var tidigare. En långpromenad innabar 3 dagars sängliggade.

Nej det går vekligen framåt. Emellertid tycker man att min återhämtning går för långsamt och har därför remitterat mig till en PET scan. Det innebär att man scannar hela kroppen för att hitta eventuella metastaser.
Detta skall ske i början på juli och mitt tredje återbesök direkt efter. Jag ser verkligen fram emot det, http://sv.wikipedia.org/wiki/Positronemissionstomografi.

I dag är det ett år och en månad sedan jag fick min stroke (propp) som gjorde att man upptäckte min cancer tumör i tonsillen och metastasen in lymtkörteln. Jag trodde då på fullt allvar att jag direkt efter att strålingen var över skulle kunna åka på semester resa till Frankrike.

Nu hoppas jag att det går i höst. Ett år senare. Den här behandlingen var vekligen inte att leka med.

Tack ni eventuella läsare av min gnällblogg, men som ni märker är ändå tonen lite mer positiv efterhand.

Ha det bäst

Leift

Fy fan va jag mår bra (nästan jämt)

Jo det stämmer! Tröttheten är nästan borta. Om jag har jobbat med något, t.ex trädgårdsarbete är jag trött dan efter, men inte ens då som förut. Sömning ja, trött ja, men inte den gamla förlamande tröttheten.

Min vikt är nu uppe i 87 kg. Dom flesta tycker jag har utseende som en utmärglad straffånge men taktum är att 87 kg var min vikt när jag gifte mig 71 (i år 40 år sedan).

Sånär som syrliga smaker kan jag nu äta som vanligt. Tyvärr smakar jordgubbar, apelsiner, äpplen och vissa andra normalt söta frukter,avskyvärt surt. Jag får bara inte ner dom. Även bullar och andra mjöliga produkter växer bara till en gröt och är svåra att svälja.

För någon vecka sedan behövde jag inte längre dricka vatten på natten men nu är jag muntorr igen. Har alltid en spray med solrosolja (tvi) och ett glas vatten på nattduksbordet.

Alltså enbart lite småkrämpor kvar. Jag har fortfarande inget luktsinne men det stör mej inte alls. I vissa situationer är det bara en fördel, t.ex när jag var inlagd och låg på allmän sal bland 5 andra patienter.

Det är märknigt för övrigt hur många i ens närhet som är cancerdrabbade. Träffade igår en väninna till Rose-Marie, hon hade cancer i en lunga. Jag tycker också att man hör mer och mer om folk som har gått bort i cancer. Å andra sidan talade jag med en före detta chef som hade tjocktarmscancer för 12 år sedan men som nu är helt frisk.

Det är märkligt att tänka sig att för ett år sen fick jag min stroke. Detta ledde till att man upptäckte min cancer och mitt liv blev för alltid förändrat!

I förra veckan var jag på landet och klippte gräset, kopplade in en ny TV-antenn och drog in antennsladdar till vår lillstuga. Dagen efter var jag dödstrött men nöjd. I förrgår byggde jag ett plank (ty staket) på vår uteplats i stan. I går var jag lite urlakad men inte mer.

 Det går sannerligen framåt. Om det skall fortsätta såhär har jag snart inget att skriva och klaga på. Å andra sidan sökte jag när jag fick min diagnos just efter någon som kunde tala om för mig hur det skulle vara, inte bara under själva behandlingen, utan även under tillfrisknandet. Det har jag alltså gjort till min uppgift.

Här är en liten studie i hur man kan förändras:

Ha det bra eventuella läsare!!

Illamående igen

Har väl mått relativt bra några dagar. Lite trött bara. Gladde mej åt min fru som kom 2 i DM i Boule. Fantastiskt.

Jag äter som en häst (och låter som en). Det är verkligen underbart att få tillbaka smaklökarna. Åt köttbullar för första gången på ett år nästan. MMMM.Märkligt nog idag mådde jag utmärkt. Vi planerade för att åka till landet och allt var toppen. Plötsligt blev jag illamående och fick rusa på toaletten. Jag satt nog 5-10 minuter och ulkade utan att få upp någonting. Jag fick en dejavue känsla. Så här var det när jag hade avslutat min strålning och cellgift. Tack och lov fick jag ett besked om att min PET scanning (scanning av hela kroppen) blir i början av juli. Det känns tryggt. Man kommer inte ifrån känslan av att allt trots allt inte är ok. Det känns som om någonting är fel i kroppen, fast det är klart det är inte lätt att veta vad som är fysiskt och vad som är psykiskt.

Häromkvällen råkade vi slå på ett tvprogram om bröstcancer och hur några kvinnor upplevde beskedet och vägen fram genom läkarundersökningar etc. Vi stängde av tvn innan dom kom till behandlingar. På något underligt sätt berörde det mej. Det var som om jag för första gången förstod att min sjukdom är potentiellt dödlig och agressiv. Även om jag bloggar om det och pratar med alla som vill höra (och några som inte vill) är det som om det sakta sjunker in hur allvarligt det är. Jag vet att jag har skrivit förut om hur man känner sej men på något vis blev det så verkligt för mej när så många kvinnor berättade om hur dom upplevde det. Kanske är det någon slags machokänsla hos mig ändå, trots att jag inte vill tro det, som gör att man försöker distansera sig från fakta.

Alltnog! Livet går vidare sommaren är på väg. Ha det bra ni eventuella läsare.