Söndagen var lugn och fin med besök från min älskade dotter och en av hennes kusiner. Jag har bett att inte få besök dels för att inte bli förkylningssmittad och dels för att jag är så trött, men igår ångrade jag mej lite och se då kom det folk iaf. 10-15 minuter räcker gott och värmer gott sen sov jag på natten ganska gott, i alla fall inga kräkningar eller illamående.
Idag är det måndag och måndagar innebär trötthet på gränsen till utmattning men
det är ändå fantastiskt att jag nu kan börja nedräkningen. Efter dagens 2 strålningar och cellgiftsbehandling har jag nu bara 7 strålbehandlingar kvar och 1 cellgiftsdag.
Jag orkar inte gå bort till strålbehandlingen från avdelningen jag ligger på utan åker rullstol. Det känns konstigt att sitta som en pascha och bli körd trots att man har ben att gå med men jag orkar fakiskt inte och har också problem med balansen sedan min stroke.
Den fantastiska personalen här på avdelningen fixade hit en sjukgymnast idag. Hon förklarade att problem som tex min instabilitet förvärras i samband med strål- och cellgiftsbehandling. Kroppen tar upp ett problem i taget och det största problemet nu är att bekämpa cancern och biverkningar från mediciner. Alltså inga resurser kvar till "oväsentligheter".
En av dom värsta sakerna tycker jag med att vara sjuk är att man känner att man besvärar. Man ringer på klocka för betjäning man får hjälp och förståelse från sin familj och hela tiden ligger den där känslan på lur. Känslan att vara till besvär. Att inte kunna klara sej själv. Ingen här på sjukhuset ger dig sådana tankar och absolut inte din familj men den ligger där ändå och skaver som en sten i skon: kan själv!
Hur skall man när detta är slut kunna tacka allt familjen har gjort och alla dom andra: Alla Emy, Markus, Lisa, Stina, Katarina, Maggan, Eivor, Johanna alla man känner till namn och alla man bara känner för dom är så hjälpsamma och godhjärtade. Det är så fint att se att folk verkligen brinner för sitt arbete och det upplever man här. Man lider också men frun som jag vet tar det här hårdare och oroar sej mer än jag gör.
På ett sätt tror jag att den här sjukdomen gör mig till en bättre människa, mer glad och tacksam, mer förnöjsam ja tom lyckligare. Även om jag vet att jag förmodligen aldrig kan känna mej helt trygg för resten av livet. Mellan oss i familjen har det alltid rått harmoni och kärlek och den har bara blivit starkare och sammanhållningen större.
Jag har legat på natten och planerat en massa både aktiviteter som svampplockning och små trådgårdsjobb på landet. Min fru rapporterade precis att en magnoliaknopp har slagit ut! I augusti! Dom blommar ju normalt på bar kvist i mars/april.
Men som ordspråket säjer: Inatt smidde jag tusen planer. Idag var allt som vanligt igen.
Fast inte den här gången ialla fall!! (?)
