Tisdagen den 13 november 2012
Förlåt ni EL!!
Jag ber er alla EL som har legat sömnlösa efter att ni har läst min senaste inlägg men inte hört något av mig. Jag har helt enkelt haft det för bra!
Efter min senaste cancerprovtagning fick jag beskedet att det var negativt. Alltså ingen cancer. Jag/vi firade det med att åka till Spanien igen. 7 veckor!!
Jag mår helt enkelt jättebra (förutom en liten släng av vinterkräksjukan). Vi hade det underbart i Spanien. Underbara vänner, lugnt och skönt utan att oroa sig för varken det ena eller det andra och ett fantastiskt väder. Medan ni här i Sverige drogs med regn och regn och regn badade vi i poolen.
Det kan ju vara skönt för er som sliter med rehabilitering eller som just har fått diagnos eller ni som är mitt in i strålning och cellgift. Det finns ett bättr liv (iaf för många). Som danskarna säger: Man skall vara rädd om sig sålänge som man har sig.
Efter behandlingarna var till allas förvåning både mitt blodtryck och mina diabetesvärden helt normala. Men nu har det börjat röra på sig igen. Vid en provtagning i förrgår hade jag 120/200. Inte jättebra.. Det är iaf små problem. Så här ser det ut för mig nu;
Jag mår jättebra!
Jag har fått tillbaka min vikt (tyvärr och tack och lov).
Jag har fått tillbaka min skäggväxt (tyvärr)
Jag har inget luktsinne (tack och lov jag slipper en massa dåliga lukter och jag kommer iaf ihåg hur blommor, nybakat bröd och min fru luktar.
Jag har inget vidare smaksinne (tack och lov säjer min fru som nu kan servera mig vitlök i maten)
Jag har ett sår i munnen som svider om jag äter stark mat men det är ett litet pris att betala (man har tagit en biopsi igen men jag förväntar mig inte några dåliga besked.
Jag ligger inte längre vaken med rädsla för cancer men jag äter fortfarande antidepressiva morgon och kväll.
Så här är allt bra! Hoppas det är ok för er med ni EL!
Ha det allra bäst önskar
Er C-kompis Leif
tisdag 13 november 2012
söndag 22 juli 2012
Tung dag!! 22 juli 2012
Såpoperan fortsätter! Svedan när jag äter och värken i halsen som är där ständigt har förvärrats. På fredag morgon vaknade jag och såg att halsen hade svullat upp rejält. Efter kontakt med sjukvårdsupplysningen ringde jag upp ÖNH där jag hade varit veckan innan. Jag fick en jourtid samma dag.
Ny läkare och nytt konstaterande. Den här gossen var allt annat än mjuk i händerna. Han kände runt i munnen och halsen. Efter undersökning konstaterade han följande:
Såret hade blivit större
Käkbenet var ömt och angripet
Det såg inte bra ut. Det är inte uteslutet att cancern har kommit tillbaka. Kulan på halsen kändes inte bra.
Det kan vara (som vanligt) ett sår som till följd av strålningen inte vill läka. Det kan vara ett sår som har blivit kroniskt och det kan även vara så att käkbenet är så påverkat att man måste in och göra någon form av ingrepp. Det kan vara som ovan sagt en ny cancertumör.
Det bara brast för mig. Efter alla läkarbesök där man säger att det kan vara ny cancer, sedan konstaterar att inte inte var så. Nya besök nya gissningar och nya undersökningar. Allt ser bra ut men...ny cancer kan inte uteslutas och nu samma sak igen . När tar det slut?
Med spänning inväntar vi ny skiktröntgen på torsdag och ett uppföljningsbesök på ÖNH redan måndag veckan efter.
Män gråter inte sa min far en gång till mig men jag gjorde honom besviken. Veckan innan var jag klar med utfasningen av en antidepressiv medicin efter en nedtrappning på 2 veckor. Resterande medicin hade jag lämnat in på apoteket. Nu är det bara att börja igen om jag skall orka med det här.
Jag är inte rädd för besked om ny tumör men jag vill få ett besked. Sensommaren förra året kunde jag (nästan) utan besvär äte efter nästan ett år av problem orsakat av strålningen. 3 månader efter började såret (som jag nu har opererat bort) att värka och återigen göra det svårt att äta och dricka. Speciellt kryddad mat.
Efter operationen för typ en månad sedan sade kirurgen att läkningen skulle ta cirka 3-5 dagar. Det stämde inte! Nu är jag där igen med ett nytt sår som inte läker och som till råga på allt har blivit större.
Nu går jag på penicillin (för säkerhets skull) samt starka värktabletter:
2 Alvedon 665 mg + 1 Tradolan 100 mg 4 gånger per dag samt 2 Brufen 800 mg till natten. Sedan ny antidepressiv medicin och lite Oxascand tills den börjar verka. PUH! Nu är jag uppe igen med 8 tabletter till morgonen, 1 på lunchen, 6 på kvällen samt allt det ovan nämnda var 6:e timma.
Nu börjar det kännas svart. Tack och lov för en underbar familj annars vet jag inte hur jag skulle ha orkat. Samtidigt skäms jag. Det är ju inte ens konstaterat ny cancer och runt om i landet finns det massor med Cancerpatienter som har fått besked om att deras sjukdom inte går att bota. Och här gnäller jag.
Nej Leif! Ryck upp dig nu och kom ihåg!!
Varje dag ovan jord är en bra dag och skogarna är fulla av Kantareller.
Ha det bra nu och ursäkta allt gnället ni trogna EL
Hälsar Leif
Ny läkare och nytt konstaterande. Den här gossen var allt annat än mjuk i händerna. Han kände runt i munnen och halsen. Efter undersökning konstaterade han följande:
Såret hade blivit större
Käkbenet var ömt och angripet
Det såg inte bra ut. Det är inte uteslutet att cancern har kommit tillbaka. Kulan på halsen kändes inte bra.
Det kan vara (som vanligt) ett sår som till följd av strålningen inte vill läka. Det kan vara ett sår som har blivit kroniskt och det kan även vara så att käkbenet är så påverkat att man måste in och göra någon form av ingrepp. Det kan vara som ovan sagt en ny cancertumör.
Det bara brast för mig. Efter alla läkarbesök där man säger att det kan vara ny cancer, sedan konstaterar att inte inte var så. Nya besök nya gissningar och nya undersökningar. Allt ser bra ut men...ny cancer kan inte uteslutas och nu samma sak igen . När tar det slut?
Med spänning inväntar vi ny skiktröntgen på torsdag och ett uppföljningsbesök på ÖNH redan måndag veckan efter.
Män gråter inte sa min far en gång till mig men jag gjorde honom besviken. Veckan innan var jag klar med utfasningen av en antidepressiv medicin efter en nedtrappning på 2 veckor. Resterande medicin hade jag lämnat in på apoteket. Nu är det bara att börja igen om jag skall orka med det här.
Jag är inte rädd för besked om ny tumör men jag vill få ett besked. Sensommaren förra året kunde jag (nästan) utan besvär äte efter nästan ett år av problem orsakat av strålningen. 3 månader efter började såret (som jag nu har opererat bort) att värka och återigen göra det svårt att äta och dricka. Speciellt kryddad mat.
Efter operationen för typ en månad sedan sade kirurgen att läkningen skulle ta cirka 3-5 dagar. Det stämde inte! Nu är jag där igen med ett nytt sår som inte läker och som till råga på allt har blivit större.
Nu går jag på penicillin (för säkerhets skull) samt starka värktabletter:
2 Alvedon 665 mg + 1 Tradolan 100 mg 4 gånger per dag samt 2 Brufen 800 mg till natten. Sedan ny antidepressiv medicin och lite Oxascand tills den börjar verka. PUH! Nu är jag uppe igen med 8 tabletter till morgonen, 1 på lunchen, 6 på kvällen samt allt det ovan nämnda var 6:e timma.
Nu börjar det kännas svart. Tack och lov för en underbar familj annars vet jag inte hur jag skulle ha orkat. Samtidigt skäms jag. Det är ju inte ens konstaterat ny cancer och runt om i landet finns det massor med Cancerpatienter som har fått besked om att deras sjukdom inte går att bota. Och här gnäller jag.
Nej Leif! Ryck upp dig nu och kom ihåg!!
Varje dag ovan jord är en bra dag och skogarna är fulla av Kantareller.
Ha det bra nu och ursäkta allt gnället ni trogna EL
Hälsar Leif
torsdag 19 juli 2012
"På västkusten intet nytt" 19 juli 2012
Hej alla EL
Tänkte bara höra av mig så ni inte tror att jag har kilat vidare eller nåt. Det måste vara knepigt att läsa min blogg. Det är samma spänning som i Glamour. Han har ont.Han har inte on.t Det är bättre. Det är sämre. Han skall till läkaren. Han har vart hos läkaren. Hur kul kan det vara? Tack ialla fall för att ni bryr er.
Jag älskar att läsa böcker. Helst med historiskt tema. Jag håller nu på med "Den oövervinnerlige" av Peter Englund. Jag tror att jag har läst den förut men jag har turen att ha så dåligt minne att jag kan läsa om den flera gånger. Vad jag ville säga är att jag hittade ett fantastiskt citat i boken:
3 saker kommer aldrig tillbaka; en avskjuten pil, ett passerat liv och ett uttalat ord.
Tyvärr hittar jag inte tillbaka vem som har skrivit det ursprungligen men det är verkligen tänkbart. Eller hur?
Jag har ju redan skrivit om hur jag känner och har känt det i samband med min sjukdom. Alla "avskjutna pilar" och alla uttalade ord man ångrar. Bäst nu då att vara rädd om det liv man har. Själv tror jag väl att det på något sätt kommer tillbaka men......man kan ju aldrig vara säker. Eller hur?
Idag fick jag ett frågeformulär från en studie som jag gick med på att vara med i när jag fick min diagnos. Första gången jag fick det blev jag förbluffad över vissa frågor. Varför frågade man om detta? Var det verkligen så att det var fler som kände som jag? För att ni skall förstå vad jag talar om har jag skannat en sida av dom 18 jag har fått. Frågorna verkar konstiga men det konstigaste är att dom faktiskt har relevans. I alla fall för några och någon gång.
Jag lyckas inte kopiera över den men här är några av frågorna. Dom skall besvaras med 4 alternativ: inte alls, ibland, ganska ofta, alltid.
Jag känner mig spänd och uppskruvad
Jag uppskattar samma saker som tidigare
Jag får en slags känsla av att något hemskt kommer att hända
Jag kan skratta och se saker från den humoristiska sidan
Oroande tankar kommer för mig
Jag känner mig glad
Jag kan sitta i lugn och ro och känna mig avspänd
Jag känner mig som om jag går på "lågt varv"
Jag får en känsla som om jag hade "fjärilar i magen"
Jag har tappat intresset för mitt utseende
Jag känner mig rastlös som om jag måste vara på språng
Jag ser fram emot saker med glädje
Jag får plötsliga panikkänslor
Jag kan njuta av en bra bok, radio eller tvprogram.
Första gången jag fick formuläret fattade jag inget alls. Nu desto mer. Det finns en mängd andra frågor som är kopplade till smärta, hur man njuter av mat, hur man upplever att vara ibland folk, hur det är att äta ibland folk etc. etc.
Nog tjatat om detta! Läste på löpsedlarna att Magnus Härenstam har blivit sjuk igen i cancer. På ett sätt är det upplyftande att man kan nämna ordet Cancer. Ofta ser man i artiklar och hör på TV att en person har blivit sjuk eller avlidit efter en lång tids sjukdom. Det är naturligtvis tve eggat men jag tror för min del att många hellre vill tala om sin sjukdom. Det är ju inget att skämmas för. Har ni någonsin sett i en dödsannons orsaken till dödsfallet. Man kan tycka att ingen har med det att göra men samtidigt tycker jag att man skall kunna prata om sjukdomar utan skam. Det är liksom att man riskerar att drabbas om man pratar om det eller att man är immun om man inte gör det. Jag kan försäkra er att det inte stämmer.
Detta är bara min personliga åsikt och det finns säker många som tycker tvärtom. I vilket fall; Ha det bra denna härliga sommar. Skogarna är fulla av kantareller och regn är bra för hyn. För varje regndag kommer vi närmare en soldag och kom ihåg:
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!!!!
Hej svejs
Tänkte bara höra av mig så ni inte tror att jag har kilat vidare eller nåt. Det måste vara knepigt att läsa min blogg. Det är samma spänning som i Glamour. Han har ont.Han har inte on.t Det är bättre. Det är sämre. Han skall till läkaren. Han har vart hos läkaren. Hur kul kan det vara? Tack ialla fall för att ni bryr er.
Jag älskar att läsa böcker. Helst med historiskt tema. Jag håller nu på med "Den oövervinnerlige" av Peter Englund. Jag tror att jag har läst den förut men jag har turen att ha så dåligt minne att jag kan läsa om den flera gånger. Vad jag ville säga är att jag hittade ett fantastiskt citat i boken:
3 saker kommer aldrig tillbaka; en avskjuten pil, ett passerat liv och ett uttalat ord.
Tyvärr hittar jag inte tillbaka vem som har skrivit det ursprungligen men det är verkligen tänkbart. Eller hur?
Jag har ju redan skrivit om hur jag känner och har känt det i samband med min sjukdom. Alla "avskjutna pilar" och alla uttalade ord man ångrar. Bäst nu då att vara rädd om det liv man har. Själv tror jag väl att det på något sätt kommer tillbaka men......man kan ju aldrig vara säker. Eller hur?
Idag fick jag ett frågeformulär från en studie som jag gick med på att vara med i när jag fick min diagnos. Första gången jag fick det blev jag förbluffad över vissa frågor. Varför frågade man om detta? Var det verkligen så att det var fler som kände som jag? För att ni skall förstå vad jag talar om har jag skannat en sida av dom 18 jag har fått. Frågorna verkar konstiga men det konstigaste är att dom faktiskt har relevans. I alla fall för några och någon gång.
Jag lyckas inte kopiera över den men här är några av frågorna. Dom skall besvaras med 4 alternativ: inte alls, ibland, ganska ofta, alltid.
Jag känner mig spänd och uppskruvad
Jag uppskattar samma saker som tidigare
Jag får en slags känsla av att något hemskt kommer att hända
Jag kan skratta och se saker från den humoristiska sidan
Oroande tankar kommer för mig
Jag känner mig glad
Jag kan sitta i lugn och ro och känna mig avspänd
Jag känner mig som om jag går på "lågt varv"
Jag får en känsla som om jag hade "fjärilar i magen"
Jag har tappat intresset för mitt utseende
Jag känner mig rastlös som om jag måste vara på språng
Jag ser fram emot saker med glädje
Jag får plötsliga panikkänslor
Jag kan njuta av en bra bok, radio eller tvprogram.
Första gången jag fick formuläret fattade jag inget alls. Nu desto mer. Det finns en mängd andra frågor som är kopplade till smärta, hur man njuter av mat, hur man upplever att vara ibland folk, hur det är att äta ibland folk etc. etc.
Nog tjatat om detta! Läste på löpsedlarna att Magnus Härenstam har blivit sjuk igen i cancer. På ett sätt är det upplyftande att man kan nämna ordet Cancer. Ofta ser man i artiklar och hör på TV att en person har blivit sjuk eller avlidit efter en lång tids sjukdom. Det är naturligtvis tve eggat men jag tror för min del att många hellre vill tala om sin sjukdom. Det är ju inget att skämmas för. Har ni någonsin sett i en dödsannons orsaken till dödsfallet. Man kan tycka att ingen har med det att göra men samtidigt tycker jag att man skall kunna prata om sjukdomar utan skam. Det är liksom att man riskerar att drabbas om man pratar om det eller att man är immun om man inte gör det. Jag kan försäkra er att det inte stämmer.
Detta är bara min personliga åsikt och det finns säker många som tycker tvärtom. I vilket fall; Ha det bra denna härliga sommar. Skogarna är fulla av kantareller och regn är bra för hyn. För varje regndag kommer vi närmare en soldag och kom ihåg:
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!!!!
Hej svejs
fredag 13 juli 2012
Hurra!!! 13 juli 2012
Allt såg bra ut! Tyvärr är såren i munnen och halsen inte bättre. Jag har nu (vet inte om jag har bloggat om det förut) 2 nya sår och det är ibland lite körigt att äta och dricka, men det går faktiskt rätt bra ändå och det känns riktigt bra för varje positivt besked. Beroende på alla såren som kommer och går samt hesheten som ibland är typ besvärande, skall jag skiktrönta halsen inom 2 veckor.
Allt bra än så länge!!
Hinner inte mer så: Ha en trevlig sommar och kom ihåg att ju mer det regnar desto närmare kommer vi solen.
mvh
Leif
Allt bra än så länge!!
Hinner inte mer så: Ha en trevlig sommar och kom ihåg att ju mer det regnar desto närmare kommer vi solen.
mvh
Leif
lördag 7 juli 2012
Jaha. Västgötaklimax! 7 juli 2012
Ja då va en 3 månaders kontroll avklarad igen. Jag fick väl inga direkta svar. Svaret på biopsin från operationen hade inte kommit (och har inte kommit än idag). Allt sådant gör ju att man blir lite extra oroligl. Varför tar det så låmng tid? Har dom hittat nåt och skall dubbelkolla? Svar skall komma den 13 då jag har ett återbesök på ÖNH Sahlgrenska.
I vilket fall fick jag klartecken från min läkare Andreas. Han kunde inte se eller känna några underligheter men tycker vi skall röntga igen.
Dessutom är det ytterligare en 3 månaderskontroll innan vi går över till halvårskontroll. Enligt Andreas minskar riskerna för nya metastaser proportionellt med tiden vilket innebär att riskerna idag redan är mindre än för ett halvår sedan. I teorin alltså!
Nej jag skall inte låta gnällig. Allt väl än så länge. Om det skulle bli ett bakslag nästa vecka tar vi det problemet då. Tills dess lever vi som vanligt.
Som vanligt innebär ikväll ett 25 års kalas hos en av frugans syskonbarn. Temat är Rock&Roll. Det begreppet är inte det samma som för oss 40-talister som tänker på Elvis, pisseränna (en frisyr för den som inte vet), plisserade kjolar osv. R&R för en 25 åring är mer Kiss, Motörhet etc. Följaktligen håller jag nu på att klä ut mig i en Metallica t-shirt, svarta jeans, tatueringar (gnuggisar i form av smurfar..typ) och vackert grönt färgat hår och mustasch.
I övrigt är det faktiskt lite problematiskt nu. Sår som kommer och går under och på tungan. Såret efter det bortopererade såret vill inte heller läka som man lovat mig. Nu känns det ungefär som innan operationen. Hesheten kommer och går och iaf tycker jag att det för varje gång blir värre. Men...vem vet.
I alla fall är jag inte så jätteorolig. Jag känner att läkarena har allt under kontroll. Det tråkiga är ju alla man hör om som dör i Cancer. Det känns som det ökar dag för dag, men det är kanske inbillning.
Nej nu måste jag göra mig iordning för ikväll. Kom ihåg ni EL:
Varje dag ovan jord är en bra dag!!!
Tecknar er
C-kompis Leif
I vilket fall fick jag klartecken från min läkare Andreas. Han kunde inte se eller känna några underligheter men tycker vi skall röntga igen.
Dessutom är det ytterligare en 3 månaderskontroll innan vi går över till halvårskontroll. Enligt Andreas minskar riskerna för nya metastaser proportionellt med tiden vilket innebär att riskerna idag redan är mindre än för ett halvår sedan. I teorin alltså!
Nej jag skall inte låta gnällig. Allt väl än så länge. Om det skulle bli ett bakslag nästa vecka tar vi det problemet då. Tills dess lever vi som vanligt.
Som vanligt innebär ikväll ett 25 års kalas hos en av frugans syskonbarn. Temat är Rock&Roll. Det begreppet är inte det samma som för oss 40-talister som tänker på Elvis, pisseränna (en frisyr för den som inte vet), plisserade kjolar osv. R&R för en 25 åring är mer Kiss, Motörhet etc. Följaktligen håller jag nu på att klä ut mig i en Metallica t-shirt, svarta jeans, tatueringar (gnuggisar i form av smurfar..typ) och vackert grönt färgat hår och mustasch.
I övrigt är det faktiskt lite problematiskt nu. Sår som kommer och går under och på tungan. Såret efter det bortopererade såret vill inte heller läka som man lovat mig. Nu känns det ungefär som innan operationen. Hesheten kommer och går och iaf tycker jag att det för varje gång blir värre. Men...vem vet.
I alla fall är jag inte så jätteorolig. Jag känner att läkarena har allt under kontroll. Det tråkiga är ju alla man hör om som dör i Cancer. Det känns som det ökar dag för dag, men det är kanske inbillning.
Nej nu måste jag göra mig iordning för ikväll. Kom ihåg ni EL:
Varje dag ovan jord är en bra dag!!!
Tecknar er
C-kompis Leif
tisdag 3 juli 2012
3 månaders kontroll. 3 juli 2012
Idag är det dags för den sista, förhoppningsvis, 3 månaderskontrollen. Om allt går bra idag och om biopsin på det bortopererade inte visar någon cancer, blir min nästa kontrollpunkt om bara 6 månader istället för 3.
Jag har inte sovit så bra inatt men det beror inte på att jag oroar mig. Åtminstone tror jag inte det. För att travestera å Bond: jag är varken skakad eller rörd. Kul va?
Däremot har jag haft f-bnatt ont i halsen och sårstället. Låt oss hoppas att det inte har tillstött något efter operationen. Det skulle ta 4-5 dagar innan det är läkte. Idag är det dag 5. Nåväl vi får väl se idag kl halv 10. Troligen får jag väl besked om biopsin idag också.
Jag måste tacka er EL för alla kommentarer på min gnällblock och det förvånar mig fortfarande att nån ids läsa om när någon pratar av sig sina sjukdomar.
Flera har sagt att jag skriver med humor men det tänker jag inte ta åt mig. Det är varken frågan om nedärvda egenskaper eller tillägnat under livets gång. Nej! Det här får man nog tacka Anders, psykiatriker på Sahlgrenska, och hans arsenal av häxbrygderna. Serteralin på morgonen (fast nu håller jag på att fasa ut dom) Valdoxan till kvällen och som mellanmål några Sobril-
Det här skrivande har faktiskt hjälp mig mycket. Det är konstigt för att skriva så här är som att "flasha" sig i ett fönster med spegelglas i ett hyreshus mitt i stan utan att veta om ens någon, eller tusentals kollar.
Sådär! Nu är jag klar för dagen. Nu får ni läsa modebloggar, kändisbloggar eller vad ni nu läser. Jag fick faktiskt en idé där. Själv har jag aldrig läst någon. Kanske nån kan tipsa mig.
Ha det bäst ni alla EL och kom ihåg: Varje dag ovan jord är en bra dag.
Leif
PS
Om inte ovanstående lyckas muntra upp er kan jag tala om att kantarellerna har kommit i skogen. Visserligen små som gamla gylfknappar men enligt uppgift ljuvligt goda stekta i smör. Vi har redan fått ihop 2 dl (stort eller hur) av små gula gylfknappar.
DS
Jag har inte sovit så bra inatt men det beror inte på att jag oroar mig. Åtminstone tror jag inte det. För att travestera å Bond: jag är varken skakad eller rörd. Kul va?
Däremot har jag haft f-bnatt ont i halsen och sårstället. Låt oss hoppas att det inte har tillstött något efter operationen. Det skulle ta 4-5 dagar innan det är läkte. Idag är det dag 5. Nåväl vi får väl se idag kl halv 10. Troligen får jag väl besked om biopsin idag också.
Jag måste tacka er EL för alla kommentarer på min gnällblock och det förvånar mig fortfarande att nån ids läsa om när någon pratar av sig sina sjukdomar.
Flera har sagt att jag skriver med humor men det tänker jag inte ta åt mig. Det är varken frågan om nedärvda egenskaper eller tillägnat under livets gång. Nej! Det här får man nog tacka Anders, psykiatriker på Sahlgrenska, och hans arsenal av häxbrygderna. Serteralin på morgonen (fast nu håller jag på att fasa ut dom) Valdoxan till kvällen och som mellanmål några Sobril-
Det här skrivande har faktiskt hjälp mig mycket. Det är konstigt för att skriva så här är som att "flasha" sig i ett fönster med spegelglas i ett hyreshus mitt i stan utan att veta om ens någon, eller tusentals kollar.
Sådär! Nu är jag klar för dagen. Nu får ni läsa modebloggar, kändisbloggar eller vad ni nu läser. Jag fick faktiskt en idé där. Själv har jag aldrig läst någon. Kanske nån kan tipsa mig.
Ha det bäst ni alla EL och kom ihåg: Varje dag ovan jord är en bra dag.
Leif
PS
Om inte ovanstående lyckas muntra upp er kan jag tala om att kantarellerna har kommit i skogen. Visserligen små som gamla gylfknappar men enligt uppgift ljuvligt goda stekta i smör. Vi har redan fått ihop 2 dl (stort eller hur) av små gula gylfknappar.
DS
måndag 2 juli 2012
Fixat!! 1 juli 2012
Nu är operationen avklarad. Den 28e opererade man bort såret och jag fick ett nytt i storlek av en gammal 50-öring. När bedövningen släppte hade jag spåklart lite ont med det var inte så farligt trots allt. Enligt läkaren skall det ha gått bort efter 4-5 dagar men nu har det gått 4 dagar. Imorgon skall jag till min käre cancerläkare för min 3 månaders kontroll. Hoppas allt är bra då. Vi hörs efteråt.
torsdag 28 juni 2012
Operation! Idag!! Den 28 juni 2012
Fantastiskt! Jag fick en operationstid på bara ett par dagar. Idag kl 12.15 skall jag sövas och så skall dom ta bort såret bak i halsen för att skicka det till kontroll. Det skall verkligen bli bra att få det ordnat. Om det nu trots allt är cancer igen är det ju bäst att få börja behandlingen direkt. Om det inte är cancer kanske man kan få igång läkningen igen. Idag har jag 2 nya sår ett på varje sida tungan. Det är väl inte så mycket att gnälla om för dom små såren brukar gå bort ganska bra.
Håll tummarna
Hejsvejs
Fantastiskt! Jag fick en operationstid på bara ett par dagar. Idag kl 12.15 skall jag sövas och så skall dom ta bort såret bak i halsen för att skicka det till kontroll. Det skall verkligen bli bra att få det ordnat. Om det nu trots allt är cancer igen är det ju bäst att få börja behandlingen direkt. Om det inte är cancer kanske man kan få igång läkningen igen. Idag har jag 2 nya sår ett på varje sida tungan. Det är väl inte så mycket att gnälla om för dom små såren brukar gå bort ganska bra.
Håll tummarna
Hejsvejs
måndag 25 juni 2012
Operation! Måndagen den 25 juni 2012
Hej igen alla Eventuella Läsare:
Ni kanske undrar varför jag skriver så sällan, eller också undrar ni varför jag fortfarande skriver såhär nästan 2 år efter avslutad behandling.
Jag skriver inte så ofta för jag känner mig som att jag inte har något annat att skriva om. Som om Cancern (lägg märke till att jag intuitivt skrev med stort C) var mitt enda intresse och samtalsämne. Så var det nog ett tag och många var nog fruktansvärt trötta på mina sjukdomar och besvär. Orsaken är nu, och jag tror kanske att jag har skrivit det förut, att jag fortfarande är mitt i min sjukdom och att jag inte har kunnat finna någon annan dokumentation i det här stadiet på någon plats på nätet.
Det är väl naturligt att man så fort som möjligt deklarerar sig själv som frisk och därför inte behöver bekymra sig längre. I alla fall utåt. I själva verket lever man med sin sjukdom som om man bodde alldeles intill en vulkan som kan få ett utbrott när som helst.
Ni som läser detta skall också få informationen att cirka 15 000 personer i 7 olika länder (tom så långt bort som i Australien) har läst min blogg. Det känns därför som om jag har något att berätta och att några personer har haft hjälp av det jag har skrivit. Hoppas det!!
Det var svart på varför jag fortfarande skriver. Nå varför skriver jag inte oftare? Samma skäl. Det känns så gnälligt att hela tiden redovisa sina problem.
Nu skall jag idag börja min blogg utan gnäll (fast efteråt kommer det väl lite iaf)
Jag mår faktiskt riktigt bra psykiskt. Hittills har jag ätit antidepressiva på morgonen (Sertralin) och en dos på kvällen (Valdoxan). Nu mår jag såpass bra att jag håller på att dra ner på Sertralinet. Hur konstigt det än låter besväras jag inte ett smack av det dåliga Göteborgsvädret. Lilla Frugan (lägg märke till stora bokstaven :)) och jag har redan varit ute i svampskogen och hittat några små gula jylfknappar till kantareller. Visst är livet ändå härligt, regn eller sol.
Nu kom jag på mig med att vara folkskolaktigt präktig. En annan har ju tur som har tillbringat några veckor i Spaniens solsken och skall dessutom dit för 6 veckor igen nu i höst. Om man får leva tills dess. Det räknar jag nog kallt med.
Nu känner jag mig riktigt pladdrig. Låt oss då bringa lite ordning i gnället. Här följer veckans redovisning av hälsa, och lite gnäll såklart.
Förra veckan var jag på Onkologen på Sahlgrenska efter att ha upptäckt en kula på bröstbenet. Jag hade gått till vårdcentralen innan och dom rekommenderade mig att kolla upp det. Nåväl; inga problem. Reumatismen har fått en led (tänk att man har sådana på bröstbenet) att svullna. Inga problem alltså.
Dom som känner mig och har hört mig på sistone har nog kunnat konstatera att jag fortfarande har en 6ig röst, typ Barry White. Jag har redan fått info om att det beror på strålningen. Konstigt nog kan jag knappast tala ena dagen och knappast sluta prata dan efter! Märkligt! Nu har jag fått besked om varför. Mina slemhinnor (äckligt namn va?) är skadade och när dom blir torra svullnar stämbanden. Hur torra slemhinnorna är beror tex på vädret. Det skulle glädja min 94åriga mor om hon fick höra det. Hon skyller allt från migrän till skoskav på vädret. Så är det tydligen iaf. Min rädsla för spridd cancer i stämbanden är alltså totalt ogrundad.
Idag har jag varit på ÖNH på Östra Sjukhuset för att kolla upp såren i halsen igen. Den som har läst min blogg noggrant vet att jag har haft sår i över ett halvår och var akut på sjukhuset för några veckor sen. Man tog biopsi och svaret var positivt negativt. Dvs ingen Cancer...än så länge.
Idag har jag fått besked om att man kommer att operera bort såret. Förmodligen ersätts det då av ett nytt sår. Härligt!! Man kan inte sy så någt ner i halsen så man räknar med att kroppen skall självläka.
Orsaken till operationen är inte att ta bort värken och svedan i munnen utan att få bort hela området och noggrant kolla upp efter nya cancertumörer.
Jaha det var väl allt tror jag. Utom att berätta att min höga blodtryck som jag tog 3 tabletter om dagen för innan cancern och inga efter strålningen, har kommit tillbaka. Wops det blev visst en riktig Strindbergsmening. Hoppas ni följde med iaf. Jag har nu fått börja med medicin för blodtrycket igen. På ett sätt känns det ok att allt går tillbaka till normaltillstånd.
Sådär!" Hoppas ni har haft om inte glädje så iaf nytta av detta lilla inlägg. Kom nu ihåg
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!!!
Hälsar er
Leif
Hej igen alla Eventuella Läsare:
Ni kanske undrar varför jag skriver så sällan, eller också undrar ni varför jag fortfarande skriver såhär nästan 2 år efter avslutad behandling.
Jag skriver inte så ofta för jag känner mig som att jag inte har något annat att skriva om. Som om Cancern (lägg märke till att jag intuitivt skrev med stort C) var mitt enda intresse och samtalsämne. Så var det nog ett tag och många var nog fruktansvärt trötta på mina sjukdomar och besvär. Orsaken är nu, och jag tror kanske att jag har skrivit det förut, att jag fortfarande är mitt i min sjukdom och att jag inte har kunnat finna någon annan dokumentation i det här stadiet på någon plats på nätet.
Det är väl naturligt att man så fort som möjligt deklarerar sig själv som frisk och därför inte behöver bekymra sig längre. I alla fall utåt. I själva verket lever man med sin sjukdom som om man bodde alldeles intill en vulkan som kan få ett utbrott när som helst.
Ni som läser detta skall också få informationen att cirka 15 000 personer i 7 olika länder (tom så långt bort som i Australien) har läst min blogg. Det känns därför som om jag har något att berätta och att några personer har haft hjälp av det jag har skrivit. Hoppas det!!
Det var svart på varför jag fortfarande skriver. Nå varför skriver jag inte oftare? Samma skäl. Det känns så gnälligt att hela tiden redovisa sina problem.
Nu skall jag idag börja min blogg utan gnäll (fast efteråt kommer det väl lite iaf)
Jag mår faktiskt riktigt bra psykiskt. Hittills har jag ätit antidepressiva på morgonen (Sertralin) och en dos på kvällen (Valdoxan). Nu mår jag såpass bra att jag håller på att dra ner på Sertralinet. Hur konstigt det än låter besväras jag inte ett smack av det dåliga Göteborgsvädret. Lilla Frugan (lägg märke till stora bokstaven :)) och jag har redan varit ute i svampskogen och hittat några små gula jylfknappar till kantareller. Visst är livet ändå härligt, regn eller sol.
Nu kom jag på mig med att vara folkskolaktigt präktig. En annan har ju tur som har tillbringat några veckor i Spaniens solsken och skall dessutom dit för 6 veckor igen nu i höst. Om man får leva tills dess. Det räknar jag nog kallt med.
Nu känner jag mig riktigt pladdrig. Låt oss då bringa lite ordning i gnället. Här följer veckans redovisning av hälsa, och lite gnäll såklart.
Förra veckan var jag på Onkologen på Sahlgrenska efter att ha upptäckt en kula på bröstbenet. Jag hade gått till vårdcentralen innan och dom rekommenderade mig att kolla upp det. Nåväl; inga problem. Reumatismen har fått en led (tänk att man har sådana på bröstbenet) att svullna. Inga problem alltså.
Dom som känner mig och har hört mig på sistone har nog kunnat konstatera att jag fortfarande har en 6ig röst, typ Barry White. Jag har redan fått info om att det beror på strålningen. Konstigt nog kan jag knappast tala ena dagen och knappast sluta prata dan efter! Märkligt! Nu har jag fått besked om varför. Mina slemhinnor (äckligt namn va?) är skadade och när dom blir torra svullnar stämbanden. Hur torra slemhinnorna är beror tex på vädret. Det skulle glädja min 94åriga mor om hon fick höra det. Hon skyller allt från migrän till skoskav på vädret. Så är det tydligen iaf. Min rädsla för spridd cancer i stämbanden är alltså totalt ogrundad.
Idag har jag varit på ÖNH på Östra Sjukhuset för att kolla upp såren i halsen igen. Den som har läst min blogg noggrant vet att jag har haft sår i över ett halvår och var akut på sjukhuset för några veckor sen. Man tog biopsi och svaret var positivt negativt. Dvs ingen Cancer...än så länge.
Idag har jag fått besked om att man kommer att operera bort såret. Förmodligen ersätts det då av ett nytt sår. Härligt!! Man kan inte sy så någt ner i halsen så man räknar med att kroppen skall självläka.
Orsaken till operationen är inte att ta bort värken och svedan i munnen utan att få bort hela området och noggrant kolla upp efter nya cancertumörer.
Jaha det var väl allt tror jag. Utom att berätta att min höga blodtryck som jag tog 3 tabletter om dagen för innan cancern och inga efter strålningen, har kommit tillbaka. Wops det blev visst en riktig Strindbergsmening. Hoppas ni följde med iaf. Jag har nu fått börja med medicin för blodtrycket igen. På ett sätt känns det ok att allt går tillbaka till normaltillstånd.
Sådär!" Hoppas ni har haft om inte glädje så iaf nytta av detta lilla inlägg. Kom nu ihåg
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!!!
Hälsar er
Leif
lördag 16 juni 2012
Problem igen!! den 16 juni 2012
Hej igen ni EL
Lite gnäll såhär på försommaren. Vet inte om jag har berättat att jag har tappat röstan. Har dessutom ett sår bak i halsen som inte vill läka. Jag har varit hos ÖNH som tog en biopsi på såret. Man hittade inget men jag skall tillbaka den 25. Hittade även en kula på bröstbenet. Gick för säkerhets skull till VC som sa åt mig att kolla med Onkologen. Naturligtvis var det ingenting men det är lite så det är nu för tiden. Så fort man känner något som man inte känner igen blir man ororlig.
Leden på bröstbenet (visste inte att man hade det där) var en svullnad beroende på min reumatism. Alltså inget att oroa sig för.
Hesheten ,som ibland gör att jag inte kan tala alls, är besvärande. Ibland talar jag utan besvär och ibland kan jag inte få fram ett ord. Enligt ÖNH beror det på strålskador och brukar uppträda några år efter strålningen. Det verkar inte klokt men jag har ju inget att sätta emot. Man får väl höra vad Onkologen säger nästa besök som är reden den 3 juli.
I övrigt mår jag iaf psykiskt så bra att jag nu börjar att trappa ner på antidepressiva.
Det känns verkligen konstigt att fortsätta att blogga när andra börjar slappna av och tänka på annat än sin cancer, men jag tror att det är såhär för många och jag har bestämt mig för att fortsätta med min blogg tills jag är helt friskförklarad om 4 år (eller .......) vilket som nu kommer först.
Hoppas att någon därute har nytta av det jag skriver. Till min stora förvåning är ni faktiskt många som läser detta.
Hoppas ni får ut något av det jag skriver och ha det bra
Lite gnäll såhär på försommaren. Vet inte om jag har berättat att jag har tappat röstan. Har dessutom ett sår bak i halsen som inte vill läka. Jag har varit hos ÖNH som tog en biopsi på såret. Man hittade inget men jag skall tillbaka den 25. Hittade även en kula på bröstbenet. Gick för säkerhets skull till VC som sa åt mig att kolla med Onkologen. Naturligtvis var det ingenting men det är lite så det är nu för tiden. Så fort man känner något som man inte känner igen blir man ororlig.
Leden på bröstbenet (visste inte att man hade det där) var en svullnad beroende på min reumatism. Alltså inget att oroa sig för.
Hesheten ,som ibland gör att jag inte kan tala alls, är besvärande. Ibland talar jag utan besvär och ibland kan jag inte få fram ett ord. Enligt ÖNH beror det på strålskador och brukar uppträda några år efter strålningen. Det verkar inte klokt men jag har ju inget att sätta emot. Man får väl höra vad Onkologen säger nästa besök som är reden den 3 juli.
I övrigt mår jag iaf psykiskt så bra att jag nu börjar att trappa ner på antidepressiva.
Det känns verkligen konstigt att fortsätta att blogga när andra börjar slappna av och tänka på annat än sin cancer, men jag tror att det är såhär för många och jag har bestämt mig för att fortsätta med min blogg tills jag är helt friskförklarad om 4 år (eller .......) vilket som nu kommer först.
Hoppas att någon därute har nytta av det jag skriver. Till min stora förvåning är ni faktiskt många som läser detta.
Hoppas ni får ut något av det jag skriver och ha det bra
tisdag 29 maj 2012
Hur mår jag nu då den 29 maj 2012
Hej kära EL
Ni som eventuellt har intresse av att följa mig har väl undrat var jag har blivit av. Som jag tidigare talat om har vi nu sålt vår sommarstuga på Orust och har varit 6 veckor i Spanien för att försöka hitta något nytt sommarställe för överkomliga pengar.
Det var lite kallt vissa tider, speciellt på morgonen, men jag mådde fantastiskt bra. Ingen lugnande tablett och nästan inga värktabletter för min reumatism. Fantastiskt!
Lite problem hade jag ändå och därför känns det viktigt med en uppdatering. Speciellt för er läsare som kanske genomlider samma som jag eller som står inför behandling för er cancer kan det vara bra att veta vad framtiden kanske har i sitt sköte.
Innan vi åkte till Spanien den 23 mars (tyvärr samma dag som vår dotter fyllde 40 år) hade jag ett återbesök på Onkologen. Som jag nog redan har skrivit om fick jag där besked om att mitt luktsinne nog var fimpat för tid och evigheter och att jag kunde räkna med något ökad infektionsrisk och, på grund av sköra slemhinnor i munnen efter strålningen, problem med svår i munen.
Det var precis vad som hände. Under en period hade jag 3-4 sår i munnen och på tungan. Det gick inte att äta stark mat, som jag vanligtvis älskar, och inte heller sura varor som tex citrusfrukter och jordgubbar (?). Vissa dagar hade jag svåighet att få i mig mat överhuvudtaget. I min jätteliga medicinlåda som jag hade med mig hade jag tyvärr glömt att packa ner smärtstillande gel för munnen. Det var inte roligt men som jag tidigare har skrivit fungerar inte gelen så bra heller. Man får ta lite på en lång tops eller dyligt för att undvika att hela munnen blir "tandläkarförlamad".
Alltnog! Jag rådfrågade vårt lokala Pharmacie och fick en tub som skulle göra ungefär samma sak. Jag kan inte påstå att det var uppseendeväckade bra resultat. Till råga på allt lyckades jag att smaka på en skållhet Irish coffee. Tungan blev alldeles sönderbränd kändes det som. Vinet fick jag späda ut och även Whiskyn S(kan ni tänka er 180 SEK för 3 liter Famous Groose och inte kunna konsumera. Shit!
Såren i munnen kom och gick på olika platser men ett sår, som jag hade redan i januari, ville inte läka utan blev bara värre och värre. Mot slutet av vår vistelse i Torrevieja började ett annat intressand fenomen dyka upp. Jag blev hesare och hesare för att tillslut låta som en dålig Barry White kopia.
När jag kom hem sökte jag akut på Onkologen men dom hade inga tider så jag sökte på ÖronNäsaHals på Östra. Man tog biopsi på såret och undersökte stämbanden. Hör och häpna! Stämbanden hade blivit skadade av strålningen (som ju avslutades augusti 2010). I en vecka gick jag orolig och väntade på svaret. Till slut ringde läkare och meddelade att såret inte var melingt, alltså ingen cancer. Han tyckte ändå att det var för tidigt att glädja sig utan ville se om det hade försvunnit om ytterligare en vecka för att i så fall göra en ny biopsi.
Efter nästan 3 veckor var jag tillbaka. Hesare än någonsin! Har ibland t.o.m. svårt att tala överhuvudtaget. Orolig såklart!! Ny läkare som nu med 100% säkerhet kunde utesluta cancer på stämbanden. Hmm jag är väl ändå orolig. En väninna till min fru hade råkat ut för samma sak och det visade sig efter röntgen med radioaktiva ämnen, att det ändå var cancer. Man skall ju lita på folk men ....
Vad beträffar såret ville han avvakta ytterligare och jag fick en ny tid den 25 juni. Möjligen måste man operera bort såret (hur det nu skall gå till utan att få ett nytt sår). Den som lever får se men såhär är alltså status efter en konvalecent på 2 år i augusti.
Inget luktsinne
Kraftigt försämrat smaksinne
Ett sår långt bak i gommen (halsen) som nu är nästan ett halvår gammal och inte vill läka.
Till och från sår och sveda på tunga och på olika ställen i gommen.
En sexig basröst
Och...en fortfarande orolig själ
Men:
Varje dag ovan jord är en bra dag!!
Tills senare ha det bra ni EL (eventuella läsare) tills vi hörs igen. Skicka gärna frågor eller kommentarer om ni vill på leif@leifochrose-marie.se
Tjena
Ni som eventuellt har intresse av att följa mig har väl undrat var jag har blivit av. Som jag tidigare talat om har vi nu sålt vår sommarstuga på Orust och har varit 6 veckor i Spanien för att försöka hitta något nytt sommarställe för överkomliga pengar.
Det var lite kallt vissa tider, speciellt på morgonen, men jag mådde fantastiskt bra. Ingen lugnande tablett och nästan inga värktabletter för min reumatism. Fantastiskt!
Lite problem hade jag ändå och därför känns det viktigt med en uppdatering. Speciellt för er läsare som kanske genomlider samma som jag eller som står inför behandling för er cancer kan det vara bra att veta vad framtiden kanske har i sitt sköte.
Innan vi åkte till Spanien den 23 mars (tyvärr samma dag som vår dotter fyllde 40 år) hade jag ett återbesök på Onkologen. Som jag nog redan har skrivit om fick jag där besked om att mitt luktsinne nog var fimpat för tid och evigheter och att jag kunde räkna med något ökad infektionsrisk och, på grund av sköra slemhinnor i munnen efter strålningen, problem med svår i munen.
Det var precis vad som hände. Under en period hade jag 3-4 sår i munnen och på tungan. Det gick inte att äta stark mat, som jag vanligtvis älskar, och inte heller sura varor som tex citrusfrukter och jordgubbar (?). Vissa dagar hade jag svåighet att få i mig mat överhuvudtaget. I min jätteliga medicinlåda som jag hade med mig hade jag tyvärr glömt att packa ner smärtstillande gel för munnen. Det var inte roligt men som jag tidigare har skrivit fungerar inte gelen så bra heller. Man får ta lite på en lång tops eller dyligt för att undvika att hela munnen blir "tandläkarförlamad".
Alltnog! Jag rådfrågade vårt lokala Pharmacie och fick en tub som skulle göra ungefär samma sak. Jag kan inte påstå att det var uppseendeväckade bra resultat. Till råga på allt lyckades jag att smaka på en skållhet Irish coffee. Tungan blev alldeles sönderbränd kändes det som. Vinet fick jag späda ut och även Whiskyn S(kan ni tänka er 180 SEK för 3 liter Famous Groose och inte kunna konsumera. Shit!
Såren i munnen kom och gick på olika platser men ett sår, som jag hade redan i januari, ville inte läka utan blev bara värre och värre. Mot slutet av vår vistelse i Torrevieja började ett annat intressand fenomen dyka upp. Jag blev hesare och hesare för att tillslut låta som en dålig Barry White kopia.
När jag kom hem sökte jag akut på Onkologen men dom hade inga tider så jag sökte på ÖronNäsaHals på Östra. Man tog biopsi på såret och undersökte stämbanden. Hör och häpna! Stämbanden hade blivit skadade av strålningen (som ju avslutades augusti 2010). I en vecka gick jag orolig och väntade på svaret. Till slut ringde läkare och meddelade att såret inte var melingt, alltså ingen cancer. Han tyckte ändå att det var för tidigt att glädja sig utan ville se om det hade försvunnit om ytterligare en vecka för att i så fall göra en ny biopsi.
Efter nästan 3 veckor var jag tillbaka. Hesare än någonsin! Har ibland t.o.m. svårt att tala överhuvudtaget. Orolig såklart!! Ny läkare som nu med 100% säkerhet kunde utesluta cancer på stämbanden. Hmm jag är väl ändå orolig. En väninna till min fru hade råkat ut för samma sak och det visade sig efter röntgen med radioaktiva ämnen, att det ändå var cancer. Man skall ju lita på folk men ....
Vad beträffar såret ville han avvakta ytterligare och jag fick en ny tid den 25 juni. Möjligen måste man operera bort såret (hur det nu skall gå till utan att få ett nytt sår). Den som lever får se men såhär är alltså status efter en konvalecent på 2 år i augusti.
Inget luktsinne
Kraftigt försämrat smaksinne
Ett sår långt bak i gommen (halsen) som nu är nästan ett halvår gammal och inte vill läka.
Till och från sår och sveda på tunga och på olika ställen i gommen.
En sexig basröst
Och...en fortfarande orolig själ
Men:
Varje dag ovan jord är en bra dag!!
Tills senare ha det bra ni EL (eventuella läsare) tills vi hörs igen. Skicka gärna frågor eller kommentarer om ni vill på leif@leifochrose-marie.se
Tjena
måndag 19 mars 2012
Måndag den 19 mars 2012
Kära EL (eventuella läsare)
Jag har konstaterat att det var längesedan jag knåpade ihop något på min gnällblogg. Sedan jag sist skrev har det hänt massor. Viktigast av allt är att kulan i halsen inte är en ny cancer utan svullna körtlar (det finns tydligen en hög med olika körtlar i halsen). Jag har nu varit på mitt 3 månadersbesök. Det här besöket var nog det bästa jag har haft efter avslutad behandling. För första gången fick jag klart för mig hur livet kommer att vara vad beträffar min cancer. Förutsatt naturligtvis att den inte sprider sig mer.
Luktsinnet:
Mitt luktsinne är med stor sannorlighet borta för alltid.
Smaksinnet:
Blir inte bättre än det är idag, dvs jag äter det mesta och känner skillnad på salt och sött. Det som inte är sött eller salt är SURT!! Goda nyheter för lilla frun som alltid tyckt att jag är gnällig med maten. På äckelsidan finns fortfarande kvar: bruna böner, kål i alla former (inte sånt som är tillagat med grillkol), brockoli, blomkål, inälvsmat. Sedan äter jag nog det mesta
Utseendet:
Går såklart inte att förändra till det bättre men vad jag menar är att jag, som läkaren uttrycker det, har fått ett assymmetriskt utseende. Den utsatta sidan är tjockare.
Saliv:
Jag kommer nog alltid att ha problem med torrhet i munnen och halsen. Detta innebär framför allt att jag
har lättare att få hål i tänderna.
Slemhinnor:
Strålningen vid behandlingen har skadat slemhinnorna permanent. Jag kommer alltid att ha problem med att det svider och att jag har blåsor på tunga och i hals.
Förkylningar:
Beroende på att en lymfkörtel är borta och på dom sköra slemhinnorna är jag mer utsatt för influensa ocförkylningar. Något jag upplever nu. Det är faktiskt inte spec kul att ha influensa. Jag har aldrig haft stora problem förut men jag har idag varit hos läkaren och fått pennecillin mot bihåleinflammation.
Allt detta sammantaget gör att jag i fortsättningen inte känner efter varje gång jag märker förändrigar i halsen (tror jag trallalla) utan kanske kan ta till mig att det är det normala.
Nu närmar sig snabbt resdax. På fredag lyfter Ryanair mot Alicante och 6 veckor i Torrevieja. Det skall bli härligt att komma ifrån lite.
Hoppas att ni EL mår liga bra som jag gör i skrivande stund (frånsett influensan såklart)
Ha det bäst!!!
Leif
Jag har konstaterat att det var längesedan jag knåpade ihop något på min gnällblogg. Sedan jag sist skrev har det hänt massor. Viktigast av allt är att kulan i halsen inte är en ny cancer utan svullna körtlar (det finns tydligen en hög med olika körtlar i halsen). Jag har nu varit på mitt 3 månadersbesök. Det här besöket var nog det bästa jag har haft efter avslutad behandling. För första gången fick jag klart för mig hur livet kommer att vara vad beträffar min cancer. Förutsatt naturligtvis att den inte sprider sig mer.
Luktsinnet:
Mitt luktsinne är med stor sannorlighet borta för alltid.
Smaksinnet:
Blir inte bättre än det är idag, dvs jag äter det mesta och känner skillnad på salt och sött. Det som inte är sött eller salt är SURT!! Goda nyheter för lilla frun som alltid tyckt att jag är gnällig med maten. På äckelsidan finns fortfarande kvar: bruna böner, kål i alla former (inte sånt som är tillagat med grillkol), brockoli, blomkål, inälvsmat. Sedan äter jag nog det mesta
Utseendet:
Går såklart inte att förändra till det bättre men vad jag menar är att jag, som läkaren uttrycker det, har fått ett assymmetriskt utseende. Den utsatta sidan är tjockare.
Saliv:
Jag kommer nog alltid att ha problem med torrhet i munnen och halsen. Detta innebär framför allt att jag
har lättare att få hål i tänderna.
Slemhinnor:
Strålningen vid behandlingen har skadat slemhinnorna permanent. Jag kommer alltid att ha problem med att det svider och att jag har blåsor på tunga och i hals.
Förkylningar:
Beroende på att en lymfkörtel är borta och på dom sköra slemhinnorna är jag mer utsatt för influensa ocförkylningar. Något jag upplever nu. Det är faktiskt inte spec kul att ha influensa. Jag har aldrig haft stora problem förut men jag har idag varit hos läkaren och fått pennecillin mot bihåleinflammation.
Allt detta sammantaget gör att jag i fortsättningen inte känner efter varje gång jag märker förändrigar i halsen (tror jag trallalla) utan kanske kan ta till mig att det är det normala.
Nu närmar sig snabbt resdax. På fredag lyfter Ryanair mot Alicante och 6 veckor i Torrevieja. Det skall bli härligt att komma ifrån lite.
Hoppas att ni EL mår liga bra som jag gör i skrivande stund (frånsett influensan såklart)
Ha det bäst!!!
Leif
onsdag 8 februari 2012
Onsdagen den 9 februari 2012. Trött!!!!
Vet inte varför om det är resultat av min cancer eller mina mediciner men idag har jag varit så in i döden trött. Denna trötthet påminner om den jag hade under behandlingen. Efter att ha sovit 12 timmar utan uppehåll gick jag upp och orkade knappt äta frukost innan jag fick lägga mig igen och sov i ytterligare 5 timmar. Kanhända är det oro för beskedet som så småningom när röntgen är klar. Tycker för övrigt att kulan på halsen växer dag för dag. Troligen är det inbillning men ändå.
Ville bara beklaga mig lite såhär på kvällskröken.
Ha det bäst
Ville bara beklaga mig lite såhär på kvällskröken.
Ha det bäst
måndag 6 februari 2012
Måndagen den 6:e februari. Försiktigt optimistisk
Redan fredag förra veckan dvs efter att jag hade varit på onkolomottagningen ringde en sköterska och gav mig en akuttid på måndag. Helgen har naturligtvis varit orolig. Man ser nu tydligt en svullnad på vänster sida (samma som där man tog bort lymfkörteln) man kännar även en tydlig kula.
I morse var jag då hos min läkare. Han kunde inte utesluta en tumör men trodde att det var en svullnad i en spottkörtel (jäkligt konstigt jag som knappt har nåt saliv). Han ville inte besluta om ett cancer prov innan han hade fått se röntgenbilder. Nu väntar jag alltså på tid för röntgen och efter det får jag reda på om det skall göras en punktuation (suga ut vätska ur kulan).
Natten var lite halvdålig. En stor del av den tillbringade jag med att kolla på National Geografi och Viasat History. Idag känns det redan lite lugnare i alla fall.
Hoppas båda jag och ni E.L får en bra vecka
Tjingeling
I morse var jag då hos min läkare. Han kunde inte utesluta en tumör men trodde att det var en svullnad i en spottkörtel (jäkligt konstigt jag som knappt har nåt saliv). Han ville inte besluta om ett cancer prov innan han hade fått se röntgenbilder. Nu väntar jag alltså på tid för röntgen och efter det får jag reda på om det skall göras en punktuation (suga ut vätska ur kulan).
Natten var lite halvdålig. En stor del av den tillbringade jag med att kolla på National Geografi och Viasat History. Idag känns det redan lite lugnare i alla fall.
Hoppas båda jag och ni E.L får en bra vecka
Tjingeling
torsdag 2 februari 2012
Torsdag den 2 februari. En kula och flera!!
Nu fick ja er allt ni E.L Fy vilka tankar ni fick men njet!! Jag har lyckats bli så bra i mina axlar att jag har börjat spela Boule igen. Orkade faktiskt med 3 matcher utan alltför ont i axlarna. Med risk för att repetera mig; Jag har varit på återbesök hos Reumatologen på Sahlgrenska och börjat igen med min Salazopyrin som är tänkt att ta bort inflammationerna i lederna, minska värken och öka rörligheten. Jag har haft några elaka veckor med lite besvärande värk. Har fått lite nya mediciner för värken; Tramadol 100 mg som jag har haft förut men nu utan retard, vilket innebär att dom inte håller i så länge men att dom verkar efter en timme typ istället för 5 timmar. Har även fått nya panodil 650 mg (fan va dom hittar på) och Brufen som är anti inflammatoriskt och tar bort värken. För min ångest har jag börjat med Valdoxan igen.
Tröttar jag ut er ni E.L. Ledsen isf för jag mår trots allt skitbra.
Värken har avtagit och jag har nu haft 3 dagar utan värktabletter. Mitt sk skov har kanske gått över eller också börjar Salazopyrinen att hjälpa. Skit samma vilket. Solen strålar vi har hantverkare här som har rivit upp hela hallgolvet och köksgolvet i vår 2:a. Så var är nu alla grejor? I vardagsrummet sk. Det blir nog bra när det blir f'ärdigt med klinker och värmegolv. Men innan dess!!!
Ja det var dom första 3 kulorna! Alltså Boulkulorna (eller kloten som en del säger). Nu till en enstaka kula. Jag var på återbesök hos min husläkare (han som har hand om allt som inte Onkologen och Reumatologen har hand om). Han kände en kula i halsen som jag själv har oroat mig för ett tag. Det finns ju massor av körtlar i halsen har jag lärt mig så ingen anledning till oro (kommer en historia om det senare). Jag gick iaf till Onkologen och frågade och hon kände också kulan så jag får nog gå till min käre läkare Andreas innan den 3:e mars då jag egentligen skulle ha min 3 månaders kontroll. Kan nu tänka er: sköterskorna på Onkologen kände direkt igen mig. Jag vet inte om det är smickrande. Vill gärna tro det men det kan också vara så att jag är en gnällapa som hör av mig i tid och otid.
Ok vidare till min historia. När jag arbetade på en fabrik på Ringön utanför Göteborg började det hastigt och lustigt att brinna i träbyggnaden. På vindarna fanns massor med material varav mycket var av plast som inte är speciellt hälsosam när den brinner. Göteborgsregionens samtliga brandkårer skred till verket inklusive en flodspruta som begjöt fabriken med vatten från älven. Vår VD var för tillfället på resa i USA och en av de anställda tyckte att vi ändå borde underrätta honom om vad som hade hänt. Detta inte minst med tanke på att större delen av vår omsättning och hela vår årsvinst gjordes årets sista 6 veckor och detta var i början på november. Detta var inna mobiltelefonernas intåg och endast telex och telegram fanns att tillgå. Sålunda författade en anställd dessa fantastiska kommentarer:
Fabriken brinner stop Ingen anledning till oro stop!!
Alltså jag känner en kula i halsen....men ingen anledning till oro!!
Förövrigt gick fabriken att rädda och så även årsvinsten. Delvis med hjälp av försäkringsbolaget och undertecknad. Tecknar i högsta ödmjukhet er
Leif Johansson
PS
Varje dag ovan jord är en bra dag
DS
Tröttar jag ut er ni E.L. Ledsen isf för jag mår trots allt skitbra.
Värken har avtagit och jag har nu haft 3 dagar utan värktabletter. Mitt sk skov har kanske gått över eller också börjar Salazopyrinen att hjälpa. Skit samma vilket. Solen strålar vi har hantverkare här som har rivit upp hela hallgolvet och köksgolvet i vår 2:a. Så var är nu alla grejor? I vardagsrummet sk. Det blir nog bra när det blir f'ärdigt med klinker och värmegolv. Men innan dess!!!
Ja det var dom första 3 kulorna! Alltså Boulkulorna (eller kloten som en del säger). Nu till en enstaka kula. Jag var på återbesök hos min husläkare (han som har hand om allt som inte Onkologen och Reumatologen har hand om). Han kände en kula i halsen som jag själv har oroat mig för ett tag. Det finns ju massor av körtlar i halsen har jag lärt mig så ingen anledning till oro (kommer en historia om det senare). Jag gick iaf till Onkologen och frågade och hon kände också kulan så jag får nog gå till min käre läkare Andreas innan den 3:e mars då jag egentligen skulle ha min 3 månaders kontroll. Kan nu tänka er: sköterskorna på Onkologen kände direkt igen mig. Jag vet inte om det är smickrande. Vill gärna tro det men det kan också vara så att jag är en gnällapa som hör av mig i tid och otid.
Ok vidare till min historia. När jag arbetade på en fabrik på Ringön utanför Göteborg började det hastigt och lustigt att brinna i träbyggnaden. På vindarna fanns massor med material varav mycket var av plast som inte är speciellt hälsosam när den brinner. Göteborgsregionens samtliga brandkårer skred till verket inklusive en flodspruta som begjöt fabriken med vatten från älven. Vår VD var för tillfället på resa i USA och en av de anställda tyckte att vi ändå borde underrätta honom om vad som hade hänt. Detta inte minst med tanke på att större delen av vår omsättning och hela vår årsvinst gjordes årets sista 6 veckor och detta var i början på november. Detta var inna mobiltelefonernas intåg och endast telex och telegram fanns att tillgå. Sålunda författade en anställd dessa fantastiska kommentarer:
Fabriken brinner stop Ingen anledning till oro stop!!
Alltså jag känner en kula i halsen....men ingen anledning till oro!!
Förövrigt gick fabriken att rädda och så även årsvinsten. Delvis med hjälp av försäkringsbolaget och undertecknad. Tecknar i högsta ödmjukhet er
Leif Johansson
PS
Varje dag ovan jord är en bra dag
DS
tisdag 10 januari 2012
Tankar och funderingar tisdagen den 10 januari 2012
Hej igen E.L
Jag har ju valt att blogga runt min sjukdom. Skälen är ju personliga och i viss mån "filantropiska". Hela tiden under min sjukdom har jag mått bra av att "tömma mig" samtidigt vet jag att det har hjälpt några i samma situation som jag befinner mig i. Frågan är nu vad skriver man när allt är oförändrat? Själv läsar jag inte andras bloggar och har ingen aning om vad andra skriver om annat än det jag läser om på löpsedlar. Dock finns det ju alltid något att skriva om men jag har tröttat ut er E:L. med eländes elände och gnäll under mer än ett och etthalvt år nu.
Ofta får man nu kommentaren: Det är ju skönt att du är frisk nu. Du ser verkligen pigg ut. Allt det är ju naturligtvis positivt men själv känner jag ju fortfarande av att jag bär på en potentiellt dödlig sjukdom och att jag kan bli friskförklarad (i bästa fall) om 5 år. Sedan har väl ni E:L. precis som jag hört om personer som har blivit friskförklarade av en massa olika sjukdomar och sedan dagen efter dör knall och fall.
Cancer är en sådan sjukdom som man nog bär med sig livet ut, friskförklarad eller ej.
Jag nu fick jag slaska iväg och förbruka några meningar i alla fall. Hur mår jag då? Faktiskt oförskämt bra emellanåt. På natten har jag mina äventyr som tenderar att bli moment 22. Mitt i natten ibland varje eller varannan timme vaknar jag av att jag är torr som fnöske i munnen. Dricker lite vatten och sedan naturligtvis vaknar jag och är kissenödig. Konstigt va?? Sedan vaknar jag igen av att jag är torr i munnen och dricker vatten och sedan....ja vi förstår själva. Det finns ju spray som jag använder men det hjälper inte fullt ut. Dom här nattliga prövningarna stör mig inte nämnvärt ändå. Ibland somnar jag om direkt, ibland kollar jag på någon intressant dokumentär och ibland läser jag lite (på toa för att inte störa lilla gumman).
Alltså muntorrhet. Dock inte på dagen. I övrigt har jag fortfarande inte något luktsinne och mitt smaksinne är miserabelt. Häromdagen kunde jag t.o.m. nedlåta mig till att använda vitlök i maten. Alltså jag kryddade själv med vitlök. Vitlök är normalt som ett rött skynke för mig. Jag och vampyrer avskyr den. Emellertid känner jag inte direkt någon smak så "whatever" frugan gillar och jag känner ju ändå inte smaken eller lukten (tvi annars).
Det största orosmomentet är väl fortfarande nerverna. För första gången på länge vaknade jag med kraftig dödsångest. Till och med större än när jag var som sjukast. Troligen är väl det så att nu faller saker på plats. Symptomen har lugnat sig eller helt försvunnit och vi skall ju börja ett nytt liv genom försäljningen av sommarstugan (har jag nämnt att den är såld nu?) och i mars åker vi till Spanien för att försöka hitta ett litet hus att köpa för att tillbringa ett halvår om året där.
Apropå dödsångest! Jag vet inte om jag har skrivit om det förut men jag skriver det igen i alla fall. Man säjer att i dödsögonblicket passerar livet revy. Det är väl inte så konstigt då att om man känner dödsångest eller har en svår sjukdom sker samma sak. Med ett undantag: "Revyn" tar inte några minuter eller sekunder utan dagar och nätter.
Många nätter har jag legat och försökt att sova och ältat för mig själv mitt liv så här långt. Men bara dom tråkiga sakerna. Jag minns alla förflugna ord, alla misstag, alla människor man har sårat utan att vilja det och alla dumheter man har sagt och gjort. Med tiden ser man på sig själv i backspegeln med en viss avsky. Allt man förut var stolt över känner man snarare skam över att inte ha gjort bättre.
Man kunde varit en bättre make. Man kunde ha varit en bättre föräldre och man kunde har gjort mycket bättre ifrån sig på jobbet. Kort sagt en misslyckat figur. Nätter igenom dissikerar man och funderar över sitt liv såhär långt.
Om du E.L. som läser min blogg och känner samma vet du att du inte är ensam. Detta skriver jag inte för att beklaga mig eller "gå med håven" det är nog resultatet av att vara svårt sjuk.
Svårt sjuk ja. Av omgivningen betraktas man ofta som helt frisk bara för att man har fått positiva besked efter några 3 månadersundersökningar. Det är live svårare än så. Därmed inte sagt att man inte är lättad och glad för varje gång man har fått reda på att cancern än så länge inte har spridit sig eller är aktiv. Det är bara det att man känner liksom bilan hänga över huvudet.
Nog med gnäll!! Just nu mår jag trots allt jättebra och livet går in i en ny spännande fas. Och som jag har skrivit förut:
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!
Tecknar er
Leif
Jag har ju valt att blogga runt min sjukdom. Skälen är ju personliga och i viss mån "filantropiska". Hela tiden under min sjukdom har jag mått bra av att "tömma mig" samtidigt vet jag att det har hjälpt några i samma situation som jag befinner mig i. Frågan är nu vad skriver man när allt är oförändrat? Själv läsar jag inte andras bloggar och har ingen aning om vad andra skriver om annat än det jag läser om på löpsedlar. Dock finns det ju alltid något att skriva om men jag har tröttat ut er E:L. med eländes elände och gnäll under mer än ett och etthalvt år nu.
Ofta får man nu kommentaren: Det är ju skönt att du är frisk nu. Du ser verkligen pigg ut. Allt det är ju naturligtvis positivt men själv känner jag ju fortfarande av att jag bär på en potentiellt dödlig sjukdom och att jag kan bli friskförklarad (i bästa fall) om 5 år. Sedan har väl ni E:L. precis som jag hört om personer som har blivit friskförklarade av en massa olika sjukdomar och sedan dagen efter dör knall och fall.
Cancer är en sådan sjukdom som man nog bär med sig livet ut, friskförklarad eller ej.
Jag nu fick jag slaska iväg och förbruka några meningar i alla fall. Hur mår jag då? Faktiskt oförskämt bra emellanåt. På natten har jag mina äventyr som tenderar att bli moment 22. Mitt i natten ibland varje eller varannan timme vaknar jag av att jag är torr som fnöske i munnen. Dricker lite vatten och sedan naturligtvis vaknar jag och är kissenödig. Konstigt va?? Sedan vaknar jag igen av att jag är torr i munnen och dricker vatten och sedan....ja vi förstår själva. Det finns ju spray som jag använder men det hjälper inte fullt ut. Dom här nattliga prövningarna stör mig inte nämnvärt ändå. Ibland somnar jag om direkt, ibland kollar jag på någon intressant dokumentär och ibland läser jag lite (på toa för att inte störa lilla gumman).
Alltså muntorrhet. Dock inte på dagen. I övrigt har jag fortfarande inte något luktsinne och mitt smaksinne är miserabelt. Häromdagen kunde jag t.o.m. nedlåta mig till att använda vitlök i maten. Alltså jag kryddade själv med vitlök. Vitlök är normalt som ett rött skynke för mig. Jag och vampyrer avskyr den. Emellertid känner jag inte direkt någon smak så "whatever" frugan gillar och jag känner ju ändå inte smaken eller lukten (tvi annars).
Det största orosmomentet är väl fortfarande nerverna. För första gången på länge vaknade jag med kraftig dödsångest. Till och med större än när jag var som sjukast. Troligen är väl det så att nu faller saker på plats. Symptomen har lugnat sig eller helt försvunnit och vi skall ju börja ett nytt liv genom försäljningen av sommarstugan (har jag nämnt att den är såld nu?) och i mars åker vi till Spanien för att försöka hitta ett litet hus att köpa för att tillbringa ett halvår om året där.
Apropå dödsångest! Jag vet inte om jag har skrivit om det förut men jag skriver det igen i alla fall. Man säjer att i dödsögonblicket passerar livet revy. Det är väl inte så konstigt då att om man känner dödsångest eller har en svår sjukdom sker samma sak. Med ett undantag: "Revyn" tar inte några minuter eller sekunder utan dagar och nätter.
Många nätter har jag legat och försökt att sova och ältat för mig själv mitt liv så här långt. Men bara dom tråkiga sakerna. Jag minns alla förflugna ord, alla misstag, alla människor man har sårat utan att vilja det och alla dumheter man har sagt och gjort. Med tiden ser man på sig själv i backspegeln med en viss avsky. Allt man förut var stolt över känner man snarare skam över att inte ha gjort bättre.
Man kunde varit en bättre make. Man kunde ha varit en bättre föräldre och man kunde har gjort mycket bättre ifrån sig på jobbet. Kort sagt en misslyckat figur. Nätter igenom dissikerar man och funderar över sitt liv såhär långt.
Om du E.L. som läser min blogg och känner samma vet du att du inte är ensam. Detta skriver jag inte för att beklaga mig eller "gå med håven" det är nog resultatet av att vara svårt sjuk.
Svårt sjuk ja. Av omgivningen betraktas man ofta som helt frisk bara för att man har fått positiva besked efter några 3 månadersundersökningar. Det är live svårare än så. Därmed inte sagt att man inte är lättad och glad för varje gång man har fått reda på att cancern än så länge inte har spridit sig eller är aktiv. Det är bara det att man känner liksom bilan hänga över huvudet.
Nog med gnäll!! Just nu mår jag trots allt jättebra och livet går in i en ny spännande fas. Och som jag har skrivit förut:
VARJE DAG OVAN JORD ÄR EN BRA DAG!
Tecknar er
Leif
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)